det känns som om någon kapat våra fötter.
Att förvänta sig någonting känns meningslöst igen. Jag har tröttnat på min säng, jag har tröttnat på att prata med människor, med undantag för några få personer. Jag har tröttnat på solen och molnen och orkar inte gå ut och sola. Jag har tröttnat på att jag inte kommer komma iväg till Stockholm över en helg i sommar - endast för att min mor inte precis kan hålla fast vid något hon sagt.
Med andra ord; mina knogar gör ont, jag är varm och äckligt äcklig i ett tredagars-linne och Winnerbäck-tröja över, jag vill inte se någon tid så jag undviker klockor och TV:n, dunkar Kent och vill ha mer jordgubbskräm.
Bilder från Kolmården ska läggas in på datorn, så de kommer nog dyka upp här på bloggen inom den närmsta timmen.
Kommentarer
Trackback
