heartcry

Det är bara nattliga tankar och gammal nostalgi med en släng av sentimentalitet som spökar mitt i natten i blandade dofter av nagellacksborttagning och nagellack. Och jag vet inte riktigt vart mina tankar leder mig.
Ena stunden är det bara ångest över allt jag behöver göra i skolan.
Andra stunden är jag bara arg och ledsen över hur osams man kan vara hela tiden. Där kommer en släng av hjälplöshet, förvirring och värdelöshet också.
Sedan blir jag fortfarande ledsen när jag tänker på hur snabbt man kan förstöra en kortvarig vänskap som ändå betydde mer än jag trodde.
Ännu fler tankar går till min Soffpotatis, jag undrar mer och mer för varje dag hur allting går för henne och hur hon mår; om hon mår något bättre eller om allting känns likadant som förr.

Men att nattlig nostalgi och jobbiga tankar besöker mig är ju inte så ovanligt. Det som däremot är ovanligt är hur jag hanterar dem.
Jag ligger inte nerbäddad under tre filtar och två täcken med lamporna släckta och stirrar rakt ut i luften med någon serie eller film på som jag alltid tittar på när jag är deppig och fäller en jävla massa tårar. Jag sitter upp med taklampan tänd, ingen deppig serie/film på utan något så glatt som K-on och försöker att förstå och få mig själv att orka. Orka gå till skolan imorgon, orka plugga lite mer och lite bättre. Orka börja bry mig.
Få mig själv att förstå hur jag kan försöka låta bli att bli arg eller ledsen över hur jag känner mig behandlad, och framför allt låta bli att gråta inför någon annan när det kommer på tal.
Det första är lätt; försätta som jag gjort de senaste nio-tio månaderna; äta och sova som jag ska och hålla min energi uppe.
Det andra tror jag är nästintill omöjligt. Den enda lösningen jag kan komma på är att spränga bort varenda liten cell av min kropp som har en känsla. Men det är ännu mer omöjligt än att komma på en lösning.

Fast jag tackar inte nej till att leva utan känslor. Jag hade sparat så mycket energi om jag slapp känslor, bara fick gå runt som en robot. Med givetvis ska jag vara överkänslig mot precis allt, ta åt mig av precis allt, även ironi och känna hur tårarna bränner bakom ögonlocken och sedan få höra hur dum jag är som gråter.
Jag hade inte tackat nej till att leva utan känslor.

Jag har alltid velat ha människor i min närhet som är värda att lida för. Det tog mig bara väldigt många år att hitta dem. De som står ut med mig och som jag kan prata med; inte bara över en sommar eller under ett halvår, nej, under flera år.
Men jag är fortfarande lika rädd för framtiden; kommer jag ha kvar dem? Om inte; vem ska kunna ersätta dem?

Jag slänger iväg alla mina idiotiska tankar, rakt ut i ingenstans och hoppas att de inte kommer tillbaka på ett bra tag. Jag tror nog jag går tillbaka till min gamla taktik och tittar på Girl, Interrupted eller någonting annat med taklampan släckt och nerbäddad bland alla täcken och filtar och bara ligger där tills jag somnar eller det är dags att gå upp.