heartcry

Helt plötsligt kom nyårsafton igen. Med dunder och brak känns det som.
Känns även som om hela året har varit som en enda dvala som i perioder har förvandlats till ett stort orkankaos.
Samtidigt som det känns som 2016 har varit endast några ögonblick kort.

 

Jag är trött på reminiscing, och mår inte heller tillräckligt bra för att göra det än (även om jag är på god väg). Detta år har gjort alldeles för ont och varit alldeles för plågsamt. Detta kommer för alltid varit året då jag under en period förlorade allt från Maslows behovspyramid. Där jag helt plötsligt stod blåslagen och ingenstans att ta vägen, och att jobba blev mitt sätt att försöka distrahera mig medan jag flyttade mig själv och två resväskor fram och tillbaka över London. Tack till mina vänner och deras familjer som tog in mig i deras hus och liv.

Någon pratade nyligen om när mattan dras undan under ens fötter och man faller omkull. Precis så - förutom att under min matta var det bara ett stort ändlöst hål.

För mig känns det mer som att jag blev sönderslagen och fortfarande försöker bygga ihop mig själv. För var det någonting som hände under årets gång så var det just det. Eller i mitt huvud hände det vid ett specifikt ögonblick. Slängd i golvet som en porslinsprydnad, tusentals bitar och flisor.

 

Trots majoriteten av mörka tider, oberäkneliga raseriutbrott och gråtattacker, ångestattacker och många och långa svordomsjargonger som aldrig slutat vänligt så har väl 2016 haft sina små lyckostunder också.

Jag menar, även om jag inte varit i Sverige lika mycket som jag velat i år så har jag ju fortfarande varit där. Jag har fortfarande fått mysa med Neo och Alvin, mina vänner och min familj. Och jag lärde mig också att man ibland får be om hjälp, man får ringa sin familj och storgråta och be dem boka dyra flygbiljetter för att komma och hålla om en. Och de gör det.

Jag fick se Kent igen. För sista gången förvisso, och det kändes som ett väldigt abrupt slut, men jag fick ändå se dem. Och efter det har jag nog lyssnat mer på Kent än jag någonsin tidigare gjort. Jag har introducerat så många människor för Kent, människor som inte förstår vad de sjunger men som prompt fortsatt lyssna på dem på svenska trots att engelska album finns tillgängliga.
En liten parantes är att när jag skrev ovanstående stycken spelades Gravitation och när jag precis var på väg att bryta ihop lite och börja gråta sjöng JB "En hand mot min strupe och andas blir svårt. En hand runt min hals klämmer alltför hårt". Perfect timing.

 

Jag bytte även jobb i år. Traskade ut från puben som varit mitt andra och första hem i två år, låg på soffan i en och halv vecka, lagade massor av mat och åt massor av mat. Efter det har det varit nytt ett äventyr nonstop. Galna arbetstimmar och för lite sömn, men roligare än någonsin. Men det har också bidragit till ett annorlunda välmående och nya prioriteringar, med en pint vatten direkt på morgonen när jag vaknar, och en pint vatten på kvällen innan jag går och lägger mig. Bara en sådan enkel sak som jag aldrig kunde få in i min vardagsrutin på tidigare arbetsplats.

 

Sedan måste jag också skriva om detta. Något annat som har bidragit till att jag börjat må bättre, och som plötsligt puttrar och sjuder konstant inom mig.
Det började lite grann med Kakans pod, Under Huden. Sedan när jag flydde från London för en tid i augusti och jag satt på soffan hemma hos mamma och klagade på hur dålig min hy var; finnig med stora pormasker och förstorade porer och bara allmänt äcklig kläckte mamma den fantastiska idén att jag skulle gå på ansiktsbehandling. Slutade med en kemisk peeling. Som slutade med att jag köpte en ansiktskräm med AHA-syra.
Klipp till någon månad senare när jag väl omfamnat en ny produkt i mitt liv och lyssnat på ännu mer pod;
Aspirinmask är en rutin (2-3 gånger i veckan) och jag är sååå mycket noggrannare med allt. Jag pillar mig inte i ansiktet lika mycket, tvättar slaviskt (även på lediga dagar och även om jag inte ska lämna lägenheten) och jag frös till is häromveckan när kvinnan från Clarins på Debenhams frågade om jag ville ha samples med en ansiktsskrubb och hon tittade oförstående på mig när jag förklarade att jag inte använder skrubb i mitt ansikte för att det sliter på huden.

Det är en euforikick att hitta en ny ansiktskräm att ha som substitut medan min Primaluce är slut, och det är en euforikick att i timmar sitta och Googla på vilka produkter jag kan tänkas vilja ha och använda. Och att få Googla i timmar efter produkter från Japan som min vän skulle kunna köpa till mig; LYCKA.
Att mitt personliga helvete till sist skulle leda till ett nytt intresse som får mig att må bättre.

 

Blev visst en liten reminiscing i alla fall, och längre än vad jag hade räknat med. Det slog mig på bussen hem idag från en vän (som snällt lät mig sova över igårnatt på grund av nytt ickeönskvärt husdjur) att bloggen faktiskt inte kan stå tom så mycket längre. Tanken att radera bloggen slog mig, men när det högg lite i hjärtat insåg jag att jag inte är redo för det.

Så några löften för det nya året:

Läs mer böcker.
Titta på mer dokumentärer. Speciellt om djur och musik.

Skaffa en hobby (om det så bara är att gå över gatan till puben för ett glas vin och att läsa en bok).

Yoga.

Uppdatera bloggen en gång i månaden - minst.

 

Det känns som saker jag kommer klara av. I alla fall de första fyra.
Och jag avslutade året med att gå förbi den där jävla lägenheten. Lägenheten med ångest och ilska och hål. Med huvudet högt och ett "jag har det minsann bättre idag än vad du någonsin kommer få det" i huvudet. Både på väg till min vän igårkväll. Och på väg hem idag. Till min lägenhet och mitt lilla rum med Kent-affischen. Sakta men säkert börjar jag sluta vara rädd för att röra mig ute på gatorna. Det borde vara ombytta roller.