heartcry

Jag hatar detta, sånt här är så jäkla jobbigt.

Euhm, ja, Linn som sagt. Jag är 17, fyller 18 om två månader, även om jag har varit 18 i 23 timmar och 19 minuter vid den här tiden om två månader.
Jag läser mediaprogrammet med inriktning på foto på Per Brahe-gymnasiet i Jönköping, och jag pendlar varje jäkla dag och börjar min resa 06.05. Egentligen runt 05.50 då jag går hemifrån och ner till bussen, men ändå. Jag är väldigt nöjd över mitt val inför gymnasiet, till skillnad från alla andra härifrån (som jag ser det ibland) slog jag mig fri ifrån värdelösa människor, hoppade över de värdelösa skolorna med värdelösa program här omkring och började lite om på nytt.

Jag umgås mest min min underbara pojkvän Kim och mina älskade små äckel Juwlia, Låväh och Tess. AnnyPanny umgås jag också en del med, mest i skolan though.

Maaaat (kom och tänka på det nu när jag kände att min mage lite smått börjar kurra - igen) är något jag inte kan vara utan längre. Jag äter så pass mycket, och har gjort det senaste halvåret, att jag ofta får höra "du äter mig ur huset". Kim och hans gode vän Edding säger även att jag egentligen väger 400 kilo, Kim kallar mig Fatso och anser att jag behöver ta kontakt med Anna Anka och komma i formt. Allt är oseriöst och jag vet att alla tycker att det är bra att jag äter som jag gör nu.

Nagellack då (ena handen är nu målad med mitt Spending cash with Carl, har inte kommit längre än så än). Haha, Låväh är den enda som förstår sig på det här; jag kan i nödfall gå med avskrapat nagellack, MEN jag gömmer naglarna så gott jag kan; viker fingrarna inåt och sådant så ingen ska se det, och jag känner seriöst en liten svag släng av ångest ibland när jag ser folk jag inte känner som inte målar sina naglar. Ibland händer det även att jag vill känna den där skräckkänslan när jag ser killkompisar som inte har målade naglar...
Jag erkänner; det har gått liite för långt, men mest bryr jag mig om mina egna och Låvähs naglar (båda gångerna under detta läsåret som Låväh har kommit till skolan utan nagellack har jag undrat lite vad som kortslutit i hennes hjärna... (FÖRLÅT LÅVÄH!)).

Jag älskar musik och har mina popar-perioder (Winnerbäck, Daniel Adams-Ray, Oskar Linnros, Familjen, Håkan Hellström och mycket annat) och sedan har jag perioder där jag dunkar Manson, Slipknot, Mötley Crüe, Nine Inch Nails och liknande för fullt. Jag har även några depp-perioder där jag enbart lyssnar på Kent och känner en gråtklump i halsen hela dagarna för att jag fortfarande sörjer lite att min 15-årspresent blev lite halvt misslyckad...
Jag fick nämligen i present av min syster och hennes karl när jag fyllde 15 att vi skulle se Kent, detta var tiden innan jag började använda linser. Jag fick ingen information om vart vi skulle, vi skulle bara åka någonstans. Jag fick heller ingen information om att jag borde ha glasögon på mig och kameran med mig.
Så vi stod där i B-hallen på Elmia den 9 februari 2008 och lyssnade på Kent och tittade på Jocke Bergs skugga på vänstra väggen, för det var typ det enda jag (indirekt) kunde se av Kent utan att det skulle vara små svarta pluttar mot något färgat som jag inte kunde urskilja vad det var.

Jag bor med min mamma och hennes karl och så hans tre av fyra barn varannan vecka. De veckorna barnen är här bor jag dock hos momo&mofa för att få lugn och ro och kunna äta, plugga och sova utan att störas av massa tjat överallt. Egentligen ska jag vara hos momo&mofa denna veckan, men jag stannade hos mamma.
Det komiska var att när jag sa till mamma att jag skulle vara denna veckan (hon blev nog lite besviken verkade det som när jag sa att jag skulle börja vara hos momo&mofa varannan vecka) skrev hon i ett sms "vad roligt...". Punkt, punkt, punkt låter inte sådär "oh, vad kul!" så jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det, haha, även om jag vet att mamma vill ha mig hemma. Av momo fick jag ett "ha det bra. Kram".
Och jag skriver momo&mofa för att jag seriöst säger momo&mofa när jag pratar. Handlar det om andras morföräldrar både säger och skriver jag moRmoR och moRfaR, så det är inget sånt där gravt stavfel jag har där, det är bara för att "markera" att det är mina morföräldrar det handlar om.

Som en liten halv avslutning kan jag väl fjäska lite extra för min pojkvän.
Tiden går fort när man har roligt säger man ju, och jo tack, det har jag märkt, haha. Eller, ja, första månaderna gick ju segt, det kändes som vi hade varit tillsammans en hel evighet, nu bara rinner tiden förbi. Jag har alltid kul med Kim, även om jag ligger och gråter över migrän eller blir lite sur på honom emellanåt.
Jag och mina kompisar skrattar fortfarande åt hur allting slutade, från allt "vad är det mellan dig och Kim egentligen?" och liknande och jag hela tiden sa "det är ingenting, vi är bara kompisar" till att jag hade lååånga konversationer med Låväh och Tess om detta. Jag minns även att jag en eftermiddag/kväll mitt i veckan låg på Låväh soffa i hennes TV-rum och skrek att hatade att vara så nykär som jag var då.
Men nu, sex och en halv månad senare, ett papper med "älskar din fiskjeffel :'D /krabba" och en blombukett med ett vackert diplom senare går allting som jag vill och jag slipper bete mig konstigt när jag är i närheten av Kim.

Mina pompisar då; Juwlia, Låväh, Tess och Anna mestadels.
Juwlia och jag träffades för snart fyra år sedan, hon är den jag känt längst och som stått mig närmst under lååånga perioder och många gånger vetat precis hur jag känt mig och mått och hon har alltid ställt upp för mig och jag älskar henne så jäkla mycket.
Låväh finns också alltid här för mig, och hon har tröstat mig många gånger av många olika anledningar och jag skulle kunna offra mina nagellack för henne (egentligen mer, men hon kommer fatta hur mycket hon betyder för mig genom den meningen, haha).
Tess... Ja, lilla Tess. 18 år och säger fortfarande "jag är bara ett barn!", haha. Antingen skrattar vi tillsammans eller så går vi djupt ner och ska analysera varför en person gör som den gör, vad som går genom huvudet på honom/henne osv. 
Anna är alltid lika rolig, speciellt när hon ska gissa namn på folk. Hon fick Kelb till att heta allt från Karl till Nerma eller vad det nu var! Förvirrad också, men det är bara en del av Annas charm. Dock säger jag fortfarande samma sak som jag Låväh sa i våras; hade vi inte känt Anna hade vi avskytt henne för att hon alltid är lika snygg!

Det blev en fy i helvetes lång presentation till slut... Och jag som ska upp vid 5 imorgon, haha!