heartcry

Samtidigt vet jag att jag lever bättre nu när jag gör allting för att ha roligt och inte för att det bara är en rutin som bara finns till för att göras, och jag saknar inte den miserabla misären för att jag levde i den, jag saknar den för att det var tiden med Danish Gold och man introducerades inför Marlboro, och båda blev någon slags vän där någonstans på helgerna; enbart för att världen verkade mycket bättre när man satt någonstans i Vaggeryd om helgerna med en burk öl i ena handen och en cigarett i den andra.

Det var faktiskt ganska härliga tider som jag är väldigt säker på aldrig kommer komma tillbaka. Inte på något sätt eller med "rätt" personer.

Idag har jag endast levt i nostalgi. Nostalgi av gamla höstkvällar någonstans där mitt lokalsinne inte hängt med ett dugg och jag endast visste vilket samhälle jag befann mig i. Vinterkvällar där mitt lokalsinne varit med mer, i ett hus som i stort sett känns som ett hem nu för tiden.

Eller alla åren som nätterna tillbringades i sängen med anime på ZTV, filmer, böcker eller bara att ligga och stirra ut i tomma luften för att sakta känna hur hopplöst allting kändes när man inte kunde sova och inte heller kunde gå till skolan dagen efter.

Samtidigt har jag tillbringat tankar om dagar med någon som från början var helt random, men som jag snabbt insåg att jag ville lära känna. Jag har saknat cigaretter i fönstret, både på dagarna, nätterna och tidiga morgnar, eller att helt enkelt bara sitta och prata i flera timmar om allt och ingenting. Några sådana oviktiga saker som att gå igenom vad Saw-filmerna handlar om till något så stort som vad vi båda gått igenom i våra liv.

Och det tog veckor innan jag vågade skicka iväg det där sms:et igår. För jag hatar att erkänna att jag saknar människor.