heartcry

Förra veckan när jag skulle köpa en julklapp fick jag frågan om det var till pappa. När jag inte svarade ändrade hon i kassan sig och frågade istället om det var till pojkvännen.
Idag slog det mig. Fy fan vad skönt att jag har folk omkring mig dagligen nu som inte är under skinnet på mig, som inte vet någonting och inte heller frågar.
Jag har nog hamnat i ännu en av mina perioder där jag inte tycker om människor, bara blir irriterad om jag får ett sms eller Facebook-meddelande från någon som inte tillhör mina närmsta, då blir jag bara glad. Vem som helst annars och jag vill slänga mobilen i golvet och gå därifrån.
Sedan märkte jag innan när jag satt på altanen och rökte att det hade varit så jävla skönt att komma hem till ett nedsläckt och tyst hus. Utan någon annan där. Nu längtar jag inte längre efter att flytta ihop med någon - jag längtar efter en egen lägenhet. Som är min, min, min, bara min.
För vart jag än tar vägen nu för tiden är det människor omkring mig, spelar ingen roll vart jag än åker eller sätter mig. På morgonen söker jag upp ett sällskap att röka, dricka Power King och äta min frukostmacka med, men när jag kommer hem vill jag inte ha någon människa där längre...

Magnus Weideskog har fått börja sjunga sanningar i mina öronen igen, fyra timmar per dag. Även om jag önskar lite att han hade kunnat vara lika arg som jag och bett folk dra åt helvete istället för att be om förlåtelse och be om att bli älskad... Men det är sanningar, kanske mer än någonsin.

Men nu är det inte långt kvar till nyår. Första januari får jag klicka hem saker från H&M igen.
Och jag tänker köpa en klocka inom en snar framtid, det ska jag ta mig fan göra. Jag vill ha en klocka, det är smidigt. Om jag kommer ihåg att ta av den varje kväll så jag inte duschar med den på vill säga.