heartcry

Det slår mig bara allt oftare nu för tiden hur undanknuffad jag kan känna mig. Och hur mycket jag försöker tänka bort det för att slippa bli ledsen. För det är ju ändå något jag alltid är beredd på när det kommer till människor, så jag borde inte vara förvånad över hur jag känner...

Blev i alla fall kallad ängel idag på jobbet. Och "gullig", men det är jag nästan van vid nu.
Men det känns ändå som att varje gång jag får de där komplimangerna skulle jag kunna sätta mig på golvet och böla av glädje.
Det var längesedan fina ord fick mig att känna så. Kanske för att de aldrig nämns och när de väl gör det vänder det sig i magen på mig. Förutom efter några drinkar, då kan jag uppskatta dem. Men då blir det hej-jag-sätter-mig-här-och-bölar-scenariot. Inte alltid, men många gånger.
Sedan blev jag bjuden på nyårspartaj idag också. Men att åka någonstans där det finns ungefär 50 (nu börjar jag ju tveka om jag verkligen hörde rätt) okända människor, varav en jag känner lite halvt när jag egentligen bara vill kräkas på människor och inte veta vart jag ska sova känns inte som en bra idé alls.
Nej, det får nog bli Buffy hela nyår ändå. Jag blir ensam, men vem fan bryr sig om det?

Vet i alla fall inte hur min lediga dag ska spenderas imorgon. Har en svag tanke om att Paganinikontraktet måste in i bokhyllan - men den får inte plats. Så jag måste ändra om den.
Och tvätta.
Och plugga.
Och rensa skrivbordet.
Och rensa garderoben med kartonger.
Och rensa nattduksbordet.
Kanske rentav städa överlag.
Men jag spikar inga planer, för det brukar för det mesta inte bli av när jag gör det... Bättre att låta tristessen ta överhand, då händer det lite.