heartcry

Det känns inte alls som det var i natt jag satt och skrev ett deprimerande inlägg; det känns som det var åtminstone en vecka sedan.
Jag somnade till Pay it forward, en av de bästa filmer jag någonsin sett. Råkade försova mig en kvart på morgonen med, dundrade in i duschen för en snabbdusch 5.15 och halvt sprang till bussen en halvtimme senare.

Fotolektionen var bara... dryg. Men att äta på Chilli Thai med frugan efteråt muntrade upp mig väldigt mycket. Hon var även med lite grann på teatern, som för övrigt var den bästa teaterlektionen någonsin. Pratade massvis med människor (egentligen en människa, men ah) och jag fick även sällskap av denna människa när jag skulle röka. Sedan skrattade jag så jag grät, sträckte upp ett träsvärd i luften och sa "I've got the power" och även sträckte fram svärdet till denna sociala person och sa "wanna have the power?".
Jag är stolt över mig själv att jag har pratat så mycket med människor jag inte känner.

På bussen till Hok greps jag återigen av panik - över framtiden. Jag konstaterade att jag inte tycker om att inte veta hur framtiden kommer se ut; kommer jag vara den där ensamma personen? Kommer jag någonsin komma iväg från små städer med människor som jag inte klarar av; kommer jag någonsin komma iväg till Stockholm? Kommer jag hamna i New York någon gång? Vad kommer jag jobba med?
Sedan började jag faktiskt fundera över mitt utseende. Hårfärg, smink, kläder, stil och allt det där.
Men jag vet någonstans att det inte ens är värt att fundera på allt sådant här. Jag kommer ingenstans ändå.

Nu har vi precis varit och handlat, wienerbröd, kakor och red bull. Även baguetter och en kyckling-curry-röra. Nu kan jag vara lycklig.