heartcry

Okej, detta får ett alldeles eget blogginlägg. Bara för att i min värld är det så jäkla stort att det har hänt.

Sååå, i lördags var det alltså Lundell som gällde. Lisebergshallen, Göteborg, sista spelningen på denna turnén. Sittplatser uppe på läktaren. Blev senare att jag, moster och mamma går ner och ställer oss vid sidan av scenen och sittplatserna och vi kommer bara längre och längre fram. Omedvetet. Men man får minsann inte gå och ställa sig framför scenen så man stod ivägen för de som satt därvid.
Och till slut bryts det. Alla rusar fram och ställer sig framför scenen. Var hamnar jag? Mitt emot Lundell. Utan kravallstaket. Jag hade alltså kunnat hoppa upp på scenen och springa fram till honom! Bara det var så jävla stort, brukar annars vara en ganska bra bit mellan kravallstaketet och scenen, och sedan har jag ju heller aldrig stått mitt emot honom i några timmar, utan till vänster om honom.

Som vanligt på en Lundell-konsert hoppas jag att jag skulle lyckas få tag på ett plektrum eller en spellista eller något annat litet som aldrig händer (förutom -09 på Borgholm när jag fick hans vattenflaska). Sedan drar han fram ett munspel, spelar lite på det och sedan ligger det framför mig. Och innan jag hinner reagera är det många andra händer där som försöker ta det, vilket mannen bredvid mig lyckades med. Besvikelse till tusen. Men jag fortsätter att le och sjunga med och klappa händerna och undrar lite "var det där munspelet menat till mig?" och lekte lite smått med tanken att han skulle ta fram ett nytt, spela lite och komma fram med det till mig. "Löjlig fantasi, kommer aaaaldrig att hända" tänkte jag på en gång.
Fortsätter titta på Lundell. Ett lurigt litet leende skymtas. Han tar fram ett nytt munspel ur byxfickan, spelar lite och går framåt mot publiken. "Han kommer fram kasta ut det till någon annan jävel nu".

Men... Eh, karl står för tusan framför mig. Munspelet är kvar i hans hand. Ett ganska hårt grepp medan han viftar bort andra händer. Och han tittar på mig och viftar lite med munspelet framför mig.
Längsta sekunden i mitt liv. Nu i efterhand känns det som allt gick i slow motion utan ljud när jag sträckte ut handen och tog munspelet. Om jag nuddade hans hand? Inte en jävla aning, all min fokus låg i att inte tappa munspelet.
När jag stod där med det i handen började jag gråta av lycka. Utan tårar vill säga.

Sedan trodde jag att det var sista överraskningen för kvällen, så framåt slutet ställde jag mig och försökte ta lite bra bilder på Bark och de andra. Jag hade precis tagit en bild och ser hur någon ur publiken är uppe på scenen. Sedan ser jag mamma bara ta ett skutt upp och jag kommer efter. Och hamnar bredvid Lundell! Tills mamma kom och ställde sig emellan mig och honom. Där stod vi resten av låten. Sedan var det slut. Bästa inledningen på julen någonsin.

Igår såg jag dessutom på Instagram att någon skrivit som bildtext till någon Lundell-konsert under turnén "vi är lyckliga nu" som "svar" på hans låt Är vi lyckliga nu?.
Och ja, i alla fall jag, är jävligt lycklig nu.